Mellanskarven är ett stort problem för fisket

Ur ett österbottniskt perspektiv är mellanskarven i dagsläget ett stort hot för kustfiskets framtid. Kombinationen av skador orsakade av säl och skarv är så pass allvarliga, att gränsen för vad fiskarna klarar börjar vara nådd. Sälen förstör sikfisket och mellanskarven abborrfisket, och mellanskarven blir eventuellt den faktor som sänker skutan.

Vi noterade skarvproblemet som ett officiellt ärende inom Österbottens Fiskarförbund när vi tog in det i verksamhetsberättelse för år 2009. Då fanns det drygt 700 häckande par i hela Österbotten. I fjol fanns det 7400 häckande par, varav många kom från de kolonier som skrämdes iväg från Sastmola. Ökningen har varit stadig i många år, för att eskalera år 2016.

Själv trodde jag inte tidigare att en fågelart kunde ha någon stor skadeinverkan på fisket. Men efter att ha följt med utvecklingen, fått information från fiskare och statistik från fiskhandeln, suttit med i styrgruppen för ett skarvprojekt och deltagit i en skarvarbetsgrupp, läst ett flertal forskningsrapporter om skarvens inverkan på fisket och fiskbestånden, är jag i dag helt övertygad om att mellanskarven kan komma att köra ner kustfisket till en mycket låg nivå.

I fjol, när vi invaderades av skarv som skrämdes iväg från Sastmola, hade de centrala partihandlarna i Kvarken en minskning av invägningen av abborre med hela 30 procent. I pengar pratar vi om ett par hundra tusen euro. Detta alltså av att skarven sprider på abborrstimmen så att fiskarna inte kommer åt dem. Från en partihandlare i Sydösterbotten får vi uppgifter på att skarvkolonier drastiskt påverkar intäkterna för enskilda fiskare, som fiskar i närheten av dessa, medan andra fiskare där det inte finns skarvkolonier i närheten inte påverkas ekonomiskt. Om skarven tillåts föröka sig och sprida sig till hela Österbotten, har vi då kvar något abborrfiske?

Man kan, utan att överdriva, hävda, att våra miljömyndigheter gör stor skada för fiskerinäringen genom att inte tillåta aktiv reglering av skarvstammen. Vi saknar en uppdaterad förvaltningsplan för skarv i Finland, och det finns heller inget intresse hos miljömyndigheterna att uppdatera den gamla från 2005. Inte finns det heller något intresse att ta till sig erfarenheter från andra länder kring Östersjön i hanteringen av skarvfrågan och att samarbeta med dem, eller att ta till sig de nya forskningsrön som visar på negativa effekter för fisket och fiskbestånden. Samtidigt så har vi en stel förvaltning och lagstiftning kring skarvfrågan, där ansökningar om undantagstillstånd för att åtgärda skarvproblem för närvarande tar närmare ett år att behandla hos tillståndsmyndigheten. Allt prat om modern, adaptiv förvaltning klingar för döva öron här.

Det blir för varje dag allt tydligare, att det krävs en förändring av naturvårdslagen för att vi skall kunna komma till rätta med skarvproblemen i fisket. Vi måste få ett läge, där åtgärderna kan sättas in preventivt, och där miljömyndigheten kan stoppa åtgärderna ifall det finns skäl att anta att skarven som art är hotad. Hanteringen av tillståndssystemet denna väg skulle spara in stora summor årligen, och frigöra personalen som hanterar tillståndsärendena för andra, viktigare arbetsuppgifter. Vi måste också komma bort ifrån den horribla tolkningen, att skarven i Finland är skyddad på individnivå. Detta har knappast varit lagstiftarnas avsikt.

Våra fiskbestånd är lika mycket värda som våra fågelbestånd, och det att förvaltningen av dessa ligger hos skilda ministerier kan inte få hindra genomförandet av vettiga åtgärder.

Guy Svanbäck